eller Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap som det egentliga namnet är
# Ben S. Bernanke
# Douglas W. Diamond
# Philip H. Dybvig
”för forskning om banker och finanskriser”
Deras upptäckter lär samhället hantera finanskriser bättre
2022 års ekonomipristagare, Ben Bernanke, Philip Dybvig och Douglas Diamond har förbättrat vår kunskap om bankernas roll för ekonomin, särskilt vid finanskriser. Deras forskning visar varför det är så viktigt att undvika att banker kollapsar.
Modern bankforskning visar varför vi har banker, hur vi kan göra dem mindre sårbara i kristider och hur kollapser av hela banker försvårar finanskriser. Grunden till denna forskning har lagts av Ben Bernanke,Philip Dybvig och Douglas Diamond i början av 1980-talet. Deras analyser har stor betydelse för finansmarknadsreglering och hantering av finanskriser.
För att samhällsekonomin ska fungera behöver sparande förmedlas till investeringar. Men här finns ett problem med tidshorisonten. Kunder som sparar sina tillgångar behöver ha tillgång till dessa snabbt när oväntade utgifter dyker upp medan företagare och bostadsköpare önskar garantier att de inte tvingas betala tillbaka sina lån i förtid. Douglas Diamond och Philip Dybvig arbete visar hur banker erbjuder en optimal lösning på problemet. Genom att som mellanhand ta emot insättningar från många sparare kan bankerna tilllåta kunderna att ta ut sina pengar när de vill, och samtidigt erbjuda långfristiga lån.
Analysen visade att kombinationen av dessa två åtaganden gör banker sårbara för rykten om deras nära förestående kollaps. Om ett stort antal kunder skyndar till banken samtidigt för att ta ut sina pengar kan resultatet bli en självuppfyllande profetia – en bankrusning uppstår och banken kollapsar. Den här kollapsen kan förebyggas genom statliga insättningsgarantier och beredskap för nödlån till krisande banker.
Dougla Diamond visade också hur banker utför en annan viktig samhällsviktig uppgift. Som mellanhand mellan sparare och låntagare sitter de i en position att bedöma låntagarnas kreditvärdighet och borga för att pengarna används till investeringar som ger positiva resultat.
Ben Bernanke analyserade 1930-talets depression, den värsta ekonomiska krisen i modern tid. Han visade hur bankrusningar var avgörande för att krisen blev både djup och långvarig. När bankerna kollapsade försvann värdefull kunskap om låntagarna som var svår och långsam att bygga upp igen. Samhällets förmåga att förmedla sparande till produktiva investeringar blev därmed kraftigt nedsatt.
– Pristagarnas insikter ger oss bättre möjligheter att i framtiden undvika såväl allvarliga kriser som kostsamma räddningsaktioner, säger ekonomipriskommitténs
ordförande Tore Ellingsen.
Pristagarna förklarade bankernas centrala roll vid finanskriser
Depressionen på 1930-talet lamslog världens ekonomier under många år och fick stora konsekvenser för samhället. Med hjälp av forskningsinsikterna från årets ekonomipristagare, Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig, har vi hanterat efterföljande finanskriser bättre. De visade på nyttan med att undvika att många banker kollapsar samtidigt.
Alla vuxna arbetande människor i samhället har minst en bank. Våra inkomster hamnar på ett bankkonto och vi använder bankens betalningsmedel, som Swish eller bankkort, när vi handlar i mataffären eller betalar för oss på restaurang. Många av oss behöver någon gång i livet ta ett större lån i en bank, till exempel för att köpa ett hus eller en bostadsrätt. Detta gäller också företag. De behöver möjlighet att både ta betalt och få betalt samt finansiera sina investeringar. Också detta sker i många fall via en bank.
##2
Vi utgår ifrån att detta oftast fungerar som det ska, kanske bortsett från kortare tekniska avbrott. Men det händer att hela eller delar av banksystemet fallerar – en finanskris uppstår. Viktiga banker går under, det blir dyrare eller omöjligt att låna, priset på bostäder och andra tillgångar kollapsar. Om förloppet inte hejdas kan hela ekonomin hamna i en nedåtgående spiral med snabbt ökande arbetslöshet och konkurser. Några av historiens största ekonomiska kollapser har varit finanskriser
Viktiga frågor om banker
Men om nu bankkollapser kan göra så stor skada, kan vi inte klara oss utan banker? Måste banker vara så instabila och i så fall varför? Hur kan samhället öka banksystemets stabilitet? Varför blir konsekvenserna av en bankkris så långvariga? Och om banker går under, varför kan inte nya direkt starta så att ekonomin snabbt kan komma på fötter igen? I tre uppsatser från början av 1980-talet lade årets pristagare, Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig den vetenskapliga
grunden för den moderna forskningen om dessa frågor.
Diamond och Dybvig utvecklade teoretiska modeller som förklarar varför banker finns, hur den uppgift de har i samhället gör dem sårbara för rykten om deras nära förestående kollaps och hur man kan minska denna sårbarhet. Dessa insikter är utgångspunkten för den moderna bankregleringen.
Bernanke visade med hjälp av statistisk analys och historisk källforskning hur fallerande banker spelade en avgörande roll för 1930-talets globala depression, den moderna historiens värsta ekonomiska kris. Kollapsen i banksystemet var förklaringen till att den ekonomiska nedgången inte bara blev mycket djup utan också mycket långvarig.
Bernankes forskning pekade på att bankkriser kan ha katastrofala konsekvenser, vilket illustrerar vikten av en fungerande bankreglering. Den var också motivet bakom centrala delar av den ekonomiska politiken under finanskrisen 2008–2009. Bernanke hade då tillträtt som chef för amerikanska centralbanken Federal Reserve, och kunde omsätta de kunskaper forskningen gett i praktiken.
Även senare, när pandemin drabbade världen 2020, vidtogs kraftfulla åtgärder för att undvika en global finanskris. Pristagarnas insikter spelade en viktig roll för att säkerställa att dessa senare kriser inte utvecklades till nya depressioner med förödande konsekvenser för samhället.
Bankkriserna ledde till depression
## start done
Bernankes artikel från 1983 analyserar orsakerna i den stora depressionen under 1930-talet. Mellan januari 1930 och mars 1933 minskade USAs industriproduktion med 46 procent och arbetslösheten ökade till 25 procent. Krisen spred sig över världen och ledde till en djup ekonomisk nedgång överallt. I Storbritannien ökade arbetslösheten till 25 procent och i Australien till 29 procent. I Tyskland nära på halverades industriproduktionen och mer än en tredjedel av arbetskraften förlorade jobbet. I Chile minskade de samlade inkomsterna (BNP) med 33 procent mellan 1929 och 1932. Överallt kollapsade banker, människor fick gå från sina hus och utbredd svält drabbade t o m förhållandevis rika länder. Först mot 1935 började världens ekonomier sakta återhämta sig.
## end done
Trycka mer pengar?
Innan Bernanke publicerade sin artikel var den vedertagna uppfattningen hos dåtidens experter att depressionen hade kunnat förhindras om centralbankerna tryckt mer pengar. Bernanke delade visserligen uppfattningen att för lite pengar sannolikt bidrog till nedgången, men menade att denna mekanism inte kunde förklara varför krisen blev så djup och så utdragen. Enligt Bernanke var huvudorsaken i stället att banksystemets förmåga att kanalisera sparande till produktiva investeringar kraftigt försämrades. Med hjälp av en kombination av historiska källor och statistiska metoder visade han att penningpolitiken var av underordnad betydelse för fallet i BNP. Faktorer direkt kopplade till fallerande banker låg i stället bakom merparten av nedgången.
Depressionen började med en ganska normal lågkonjunktur 1929. Men 1930 gick den över i en bankkris. Tre år senare hade antalet banker halverats, i många fall på grund av bankrusningar (på engelska: bank runs). Bankrusningar inträffar när människor som satt in pengar på banken blir oroliga för bankens överlevnad och därför skyndar sig att ta ut sina besparingar. Om tillräckligt många gör detta samtidigt räcker bankens reserver inte till för att täcka uttagen och den tvingas paniksälja tillgångar till potentiellt stora förluster. I slutändan kan det driva banken i konkurs.
Rädslan för bankrusningar ledde till att insättningarna i kvarvarande banker minskade och många banker vågade inte ge några nya lån. I stället placerades insättningarna i värdepapper som snabbt kunde säljas om insättarna plötsligt ville ta ut sina pengar. Svårigheterna att få banklån försämrade möjligheterna för företag att finansiera sina investeringar. Det ledde även till stora finansiella problem för jordbrukare och vanliga hushåll. Resultatet blev den värsta lågkonjunkturen i modern historia.
Före Bernankes studie var uppfattningen att bankkrisen var en konsekvens av att ekonomin försämrades snarare än en orsak till nedgången. Bernanke slog i stället fast att bankkollapserna i sig var avgörande för att lågkonjunkturen utvecklades till en långvarig och djup depression. När en bank går i konkurs kapas relationen mellan banken och dess låntagare. I denna relation finns ett kunskapskapital som behövs för att en bank ska kunna sköta sin utlåning effektivt. Banken känner sina låntagare, den har detaljkunskap om vad de använt pengarna till och vilka krav den behöver ställa för att de utlånade pengarna ska betalas tillbaka. Det tar tid att bygga upp sådant kunskapskapital och det kan inte enkelt flyttas över till andra aktörer när en bank går i konkurs. Det kan därför dröja länge innan ett havererat banksystem kan repareras och under tiden fungerar ekonomin sämre, mycket sämre. Bernanke visade att ekonomin inte vände uppåt förrän staten till sist vidtog kraftfulla åtgärder för att förhindra ytterligare bankrusningar.
Varför behövs banker?
För att förstå varför en bankkris kan få så stora konsekvenser för samhällsekonomin behöver vi börja med frågan om vad banker egentligen gör. Banker tar emot pengar från insättare och förmedlar dem vidare till låntagare. Denna förmedling av finansiella flöden är ingen enkel mekanisk överföring eftersom det finns inbyggda motsättningar mellan spararnas och investerarnas behov. Den som tar ett lån för att finansiera en bostad eller en långsiktig investering måste kunna lita på att den som gett lånet inte plötsligt kräver tillbaka sina pengar. Å andra sidan vill den som sparar ha åtminstone en del av besparingarna snabbt tillgängliga om en oväntad utgift dyker upp.
Samhället behöver hitta en lösning på dessa motsättningar. Om företag eller hushåll när som helst kan tvingas återbetala sina lån blir det omöjligt att göra långsiktiga investeringar, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser. Utan ett finansiellt system som skapar tillräckligt med lättillgängliga och säkra betalningsmedel kommer inte ekonomin att fungera. Tänk om du var tvungen att betala dina inköp i mataffären med en inteckning i ditt hus varje gång du handlade.
Diamond och Dybvigs modell
Douglas Diamond och Philip Dybvig visade att de problem vi beskrivit bäst kan lösas av institutioner konstruerade just som banker. De bygger i sin artikel från 1983 en teoretisk modell som förklarar hur banker skapar tillgångar med omedelbar tillgänglighet för sparande hushåll samtidigt som låntagare får tillgång till långsiktig finansiering. Trots att modellen är relativt enkel fångar den
de centrala mekanismerna i bankväsendet: Varför det fungerar men också varför systemet har en inneboende bräcklighet och behöver regleras.
Modellen utgår ifrån att hushåll sparar en del av sin inkomst men behöver kunna ta ut pengarna när de så önskar. Om, och vid vilken tidpunkt, behovet av pengar uppstår vet ingen i förväg men det sker inte vid samma tillfälle för alla hushåll. Samtidigt finns det investeringsprojekt som behöver finansieras. Projekten är lönsamma på lång sikt men om de måste avslutas i förtid blir avkastningen mycket låg.
I en ekonomi utan banker måste hushållen själva investera direkt i projekten. De hushåll som visar sig behöva pengar med kort varsel tvingas avsluta sina investeringar i förtid. Följden blir att de drabbas av mycket låg avkastning och får lite pengar till sin konsumtion. De som har turen att inte behöva avsluta projekten i förtid får däremot en hög avkastning och gott om pengar. I en sådan situation kommer hushållen att efterfråga en lösning som innebär att de kan få tillgång till sina
pengar när som helst utan att det leder till en mycket låg avkastning. Eftersom en sådan lösning är värdefull för dem är de beredda att acceptera en något lägre avkastning om det skulle visa sig att de inte behöver sina pengar förrän senare.
Douglas W. Diamond och Philip H. Dybvig förklarar i sin artikel hur banker naturligt uppstår som en mellanhand för att tillhandahålla just en sådan lösning. Banken erbjuder konton där hushåll kan sätta in sina pengar. Den lånar sedan ut pengarna till långsiktiga projekt. Insättarna kan ta ut sina pengar när de vill. De behöver då inte förlora alls så mycket som om de skulle ha stått för investeringen själva, men tvingats avbryta projekten i förtid. Den bättre avkastningen finansieras genom att de som har pengarna innestående länge ger upp en del av sin långsiktiga avkastning jämfört med om de investerat direkt i projektet.
Banker skapar pengar – löptidstransformering
Douglas W. Diamond och Philip H. Dybvig visar på detta sätt hur banker skapar likviditet. De pengar som finns på spararnas konton utgör skulder för banken medan bankens tillgångar består av lån till långsiktiga projekt. Bankens tillgångar har lång löptid, eftersom banken lovar låntagarna att de inte behöver betala tillbaka sina lån i förtid. Bankens skulder har å andra sidan kort löptid. Insättarna kan få tillgång till sina pengar närhelst de vill. Banken är en mellanhand som förvandlar tillgångar med lång löptid till bankkonton med kort löptid. Detta kallas löptidstransformering.
Spararna kan använda sina bankkonton för direkta betalningar. Därmed har banken skapat pengar, inte ur tomma intet men från de långsiktiga investeringsprojekt den lånat ut till. Det förekommer att banker kritiseras just för att de skapar pengar, men här ser vi att denna aktivitet är precis det som motiverar bankernas existens.
Sårbara för rykten
Det är lätt att inse att löptidstransformering är samhällsekonomiskt värdefullt. Men pristagarna visar också att bankernas affärsmodell är sårbar. Ett rykte kan uppstå om att fler sparare än vad banken klarar av är på väg att ta ut sina pengar. Oavsett om ryktet är sant eller inte kan det leda till att insättarna skyndar till banken för att ta ut sina pengar ifall den skulle gå i konkurs. En bankrusning uppstår. I ett försök att betala alla insättare tvingas banken kräva tillbaka lånen i förtid. Det leder till att långsiktiga investeringsprojekt måste avslutas tidigare än tänkt och tillgångar säljas till reapriser. Stora förluster skapas vilket kan leda till att banken går under. Den mekanism som Bernanke visade låg bakom depressionen på 1930-talet är alltså en direkt konsekvens av en inbyggd sårbarhet hos bankerna.
Diamond och Dybvig presenterar även en lösning på problemet med bankernas sårbarhet i form av en statlig insättargaranti. När insättarna vet att staten garanterar deras pengar behöver de inte skynda till banken så fort ett rykte om en bankrusning sprids. Rusningen stoppas innan den ens kommit i gång. Själva existensen av en insättargaranti innebär därmed i teorin att den aldrig ens behöver användas. Detta förklarar varför de flesta länder numera har sådana insättargarantier.
Banken övervakar låntagarna…
I en artikel från 1984 analyserar Diamond förutsättningarna för att banken ska kunna ta sig an ytterligare en viktig uppgift, nämligen att övervaka låntagarna och se till att de sköter sina åtaganden.
I verkligheten är de allra flesta investeringar riskabla. Avkastningen beror både på allmän osäkerhet och på hur väl den som lånat till investeringen gjort sitt jobb. En låntagare kan också hävda att investeringen misslyckats av ren otur i ett försök att slippa betala igen sin skuld. För att förhindra detta måste det vara kostsamt att gå i konkurs. Även en låntagare som skött sig och inte försnillat några pengar kan ibland drabbas av konkurs. Och sådana konkurser skapar onödiga samhällsekonomiska kostnader.
Diamond antar i sin artikel att banken kan övervaka låntagaren till en viss kostnad. Banken gör en första kreditbedömning och kontrollerar sedan hur investeringen framskrider. Tack vare detta kan många konkurser undvikas och samhällets kostnader minskar. Utan banken som mellanhand skulle sådan övervakning bli svår och kostsam. Varje person som direkt eller indirekt investerat i ett projekt kan knappast själv övervaka att hens pengar förvaltas väl. Övervakningen delegeras i stället till banken.
… men vem övervakar banken?
Men även här återstår en svårighet. Om banken tar på sig att övervaka låntagarna – vem ska då övervaka banken? I praktiken kan man knappast förlita sig på att varje insättare ska ha koll på om banken verkligen gör sitt jobb. En av slutsatserna i Diamonds uppsats är att det sätt banker är organiserade på gör att de inte behöver övervakas av insättarna.
Om banken fuskar med övervakningen av låntagarna riskerar den att göra stora förluster på lånen. Då kan banken inte heller betala tillbaka till insättarna och tvingas gå i konkurs. Det ligger alltså i bankens eget intresse att övervaka sina låntagare utan att insättarna själva behöver övervaka banken. Även om banken sköter sin övervakning kommer den att göra förluster på delar av sin utlåning. Men risken att en stor bank av otur ska gå i konkurs som en följd av detta är liten så länge banken sköter sin låneverksamhet på ett ansvarsfullt sätt. Detta eftersom en bank ger många lån till olika låntagare. Även om en del låntagare inte kan betala tillbaka kommer den sammanlagda förlusten att vara liten och förutsägbar. Genom att inte lägga alla ägg i samma korg minskar den genomsnittliga risken i bankens låneportfölj. Tack vare att banken är mellanhand minskar kostnaderna för både konkurser och övervakning i ekonomin. Det är bra för hela samhället.
Diamonds modell förklarar hur existensen av banker leder till att kostnaden för att förmedla sparande till produktiva investeringar, den så kallade kreditförmedlingskostnaden, minskar. Därmed kan fler samhällsekonomiskt viktiga investeringar genomföras. Om många banker fallerar påsamma gång, som under 1930-talsdepressionen, ökar kostnaden för kreditförmedling så kraftigt att
stora delar av ekonomin inte längre fungerar. Eftersom övervakningen kräver kunskaper som skingras när en bank går i konkurs blir konsekvenserna långvariga.
Lade grunden till modern reglering
De prisbelönta arbetena av Bernanke, Dybvig och Diamond har spelat en helt avgörande roll för den forskning som ökat vår förståelse av banker, bankreglering och hur finanskriser bör hanteras. De teoretiska insikterna från Diamond och Dybvig om bankernas betydelse och deras fundamentala sårbarhet har lagt grunden till modern bankreglering som syftar till att skapa ett stabilt finansiellt system. Tillsammans med Bernankes analyser av finansiella kriser förstår vi också bättre varför regleringarna ibland misslyckas, hur allvarliga konsekvenser det kan få och vad staten kan göra om
en bankkris hotar att bryta ut, som till exempel i samband med utbrottet av pandemin i början av 2020.
Nya finansiella mellanhänder som liksom banker tjänade pengar på löptidstransformering växte under 00-talet fram utanför det reglerade banksystemet. Rusningar på sådana aktörer, så kallade skuggbanker, var en central faktor i den stora finanskrisen 2008–2009. Diamond och Dybvigs teorier passar lika bra för att analysera sådana förlopp men i praktiken hinner inte alltid regleringen med i det finansiella systemets snabba utveckling.
Forskningen kan naturligtvis inte ge slutgiltiga svar på hur finanssystemet ska regleras. Insättargarantier fungerar inte alltid som tänkt. De kan locka banker till riskfylld spekulation där skattebetalarna får stå för notan om det går dåligt. Behovet av att rädda banksystemet i kriser kan också leda till oacceptabla vinster för bankernas ägare och anställda. Andra typer av regler som omfattar hur mycket eget kapital bankerna ska ha och regler som begränsar skuldsättningen i ekonomin kan
därför behövas. För- och nackdelar med sådana regler måste analyseras och deras relativa betydelse kan förändras över tid.
Hur finansmarknaden ska regleras för att fullgöra sin funktion – att kanalisera sparande till produktiva investeringar utan att drabbas av återkommande kriser – är en fråga som både forskare och politiker fortfarande brottas med. Men med hjälp av årets prisbelönta forskning och allt den resulterat i står samhället mycket bättre rustat att ta sig an den utmaningen. Det hjälper oss att minska risken för att finanskriser utvecklas till långvariga depressioner – och det är till stort värde för oss
alla.
1) Bankrun: Ett rykte om att fler sparare än vad banken klarar av är på väg att
ta ut sina pengar kan bli en självuppfyllande profetia. I värsta fall
innebär bankrusningen att banken kollapsar.
2) Löptidstransformering: Banken fungerar som en mellanhand som förmedlar insättningar med kort löptid till långsiktiga investeringar.
3) Låneförluster: En bank kommer alltid att ha enstaka lån som inte betalas tillbaka. Men så länge som banken lånar ut på ett ansvarsfullt sätt blir de totala låneförlusterna små och förutsägbara.
Ben S. Bernanke:
-”Skuggbankssektorn behöver övervakas bättre”
-”Vi kan förmodlingen inte undvika finanskriser helt. Men vi kan minska sannolikheten för dem med stark och snabbfotad reglering. Där har USA gått framåt men det finns mer att göra. Hälsotillståndet och stabiliteten i den so kallade skuggbanksektorn, som står för över hälften av USA:s kreditgivning, behöver övervakas bättre.”
-”Så kallad ’moral hazard’ är en risk. Det är därför det behövs stark reglering som förebygger krisriskerna. Och räddningsaktioner ska bara tas till i kriser som är systemhotande.”
-”Sommaren 2007 var vi ännu osäkra om det var en medelstor kris eller en jättekris. Vi drog oss då för att kasta oss in och lösa bekymren, just med tanke på moral hazard- problemet. Sedan blev allt värre följande vinter. Och i augusti 2008 var det inte längre någon tvekan om vad som var på väg.”